| E-post: |
onsdag 28-feb-2007
Mogen?
Ibland blir känslan av omogenhet i mig stor, även om jag i vissa sammanhang blir betraktad som en mogen person av andra. Jag kan reflektera och bete mig på ett moget sätt, men paradoxen av reflekterandet är att jag har insikt om allt det där som fattas mig, de där egenskaperna jag behöver för att kunna säga: Jag är en mogen man. En egenskap som fattas är mod. Även om jag i vuxet liv försökt "gå min egen väg" och vägrat att låta andra styra och bestämma över hur jag ska leva och vara, har mitt liv och personlighet ändå präglats en hel del av rädsla och feghet. Har då och då revolterat mot min feghet, mina rädslor - men det hjälper inte alltid för att få dem att försvinna. Vissa rädslor är och förblir en del av mig. Därför känns det sundare att bli kompis med dem, och ge fan i att ställa sig mot ideala tillstånd - hur de nu än ser ut. Min mognadsprocess är inte andras även om den kan likna andras - min process är min - och den har sitt eget innehåll. Apropå det - i Sverige tycks vi hänga upp vår mognadsprocess på att vi måste följa vissa bestämda yttre förhållanden, ungefär som om det finns ett bestämt recept för mognad. Ett sådant recept är t.ex lumpen. När man hör svenska mäns inställning till lumpen får man lätt en känsla av att lumpen är en förutsättning för mognadsutvecklingen. Då blir det för mig uppenbart att man i Sverige har svårt för att se skillnaden på illusorisk mognad och genuin mognad. Det illusoriska, skenet, blir väldigt lätt ett genuint och sant värde i vårt land - ja, det gäller nog universellt också. Dock, man kan ju undra hur män i Australien, Kanada, Danmark t.ex mognar. De har ju inte allmän värnplikt. Och kvinnor - hur mognar de utan att göra lumpen? Jag har förvisso träffat många omogna kvinnor under mitt liv, men generellt upplever jag kvinnor som mer mogna än män, trots att männen säger sig sig ha mognat av att göra lumpen. Barnsoldater i vissa länder kan också bli "mogna" av disciplinär drillning och krig, men de är fortfarande barn - inuti. På samma sätt kan vi alla mogna av att vara goda samhällssoldater - fast vi i själva verket fostras till att bli undergivna barnrumpor som inte längre vill eller vågar förstå vad som är genuint i oss själva. Så - även om det kommer att bli tjatigt - från mig, säger jag det igen: samhället behöver en obligatorisk "mognadspedagogik" både för individens skull och för samhället, på samma sätt som pedagogiken som lär oss att läsa och skriva är en nödvändighet för vår yttre utveckling. Om vi inte utvecklar en sådan pedagogik lär vi fortsätta att skapa alienerande krafter där vi blir självupptagna och rädda för varandra. Och om vi enbart söker vår trygghet i det självcentrerande välkända, det undergivna, det konstlade, är risken stor att vi inte bryr oss om det som är väsentligt och verkligt - helheten. 20.56 [skriv kommentar]
måndag 26-feb-2007
Lite sen
Vaknade 18.30 idag. Fick stressduscha och häva i mig en snabb kaffe med knäckebröd. Det var ju måndagsbio ikväll 19.00. Såg "Mitt hjärtas förlorade slag", en fransk film om en ung man som lever ett liv på gränsen till kriminalitet liksom hans far. Hans döda moder hade en gång varit framgångsrik konsertpianist, och sonen, som har moderns talang, börar spendera mer tid framför pianot - vilket innebär konflikter med det våldsamma liv han anpassat sig till. En rätt bra film. Anledningen till mitt sena uppvaknande var att jag i natt fick ta dubbla pass för att dela ut tidningar. Det är en del som sjukskriver sig nu för att slippa ge sig ut på vägarna. Och det är rätt besvärligt att köra - speciellt de långa rundorna på landsbygden. Fastnade fyra gånger på mindre grusvägar. Höll på 45 min på ett ställe för att skotta loss mig. Blev klar sent fram på förmiddagen med all utdelning. Kom dock inte fram överallt. Nu har jag träningsvärk av allt skottande. Well, well, cykelställ - I think about how I think about it. Och it - blir något bra. 22.14 [skriv kommentar]
torsdag 22-feb-2007
Lätt tung
För första gången sedan många, många, många, många år blev utdelningen av morgontidningar inställd. Snömannen hade ätit upp dem. Vet inte vad som händer i natt. Troligen blir det utdelning. Det betyder en helvetes massa urhopp från bilen. Får ställa om mig mentalt och tänka på all fantastisk motion jag får nu. Man kan ju tänka på sex - också. Tur att jag har engelskan ikväll. Det lättar upp sinnet - ocksååååååååååååååååååå. 16.43 [skriv kommentar]
Lättad
Slapp köra iväg i natt. De kommer inte iväg med tidningarna från Malmö, dessutom brukar inte plogningen komma igång förrän senare på förmiddsgen i Teckomatorp. Ska ringa in vid tio-tiden för att kolla läget. Men abonnenterna kommer att vara sura. Å gäss 01.59 [skriv kommentar]
Djup suck
Känner mig insnöad. Och anspelar inte alls på vädret. I natt vill jag inte ut. 01.08 [skriv kommentar]
tisdag 20-feb-2007
Den Oanständige Ängeln
Har nu lagt in samtliga fyra delar av "Den Oanständige Ängeln". Denna lilla skrift lär knappast få något högt ansett litteraturpris och lär väl inte heller bli läst av speciellt många - men det är ändå ett avtryck - av mig. Skrev den i mitten på nittiotalet då jag bodde i Malmö i två omgångar. Fick lappsjukan och hyrde ut mitt hus i Torrlösa ty jag ville känna pulsen av stadsliv. Men det var då det. År 2003 ändrade jag om skriften och kortade ner den för att kunna sätta upp på anslagstavlor i Svalöv samt ge ut den till medlemmarna i Friskaparna. Bl.a satte jag upp denna lilla roman i kommunhuset. För de som inte har tid eller lust att läsa hela romanen finns annars möjligheten att bara läsa enstaka sidor. För dem som inte vill läsa alls kan jag rekommendera en sida i romanen där man enbart kan kisa med ögonen för att studera linjerna som uppstått mellan orden och raderna - se sid 103. Fiffigt - eller hur. (För att kunna se måste sidan vara normalt maximerad på skärmen) För de som inte vill läsa allt, men är nyfikna på litegrand, kan jag rekommendera ett par kapitel som startar med dessa sidor: se sid 79. se sid 56. Eller varför inte lite reklam: se sid 61. Eller varför inte sista sidan: se sista sidan. Apropå kommunhuset i Svalöv. I mitten av nittiotalet gjorde jag ett konstprojekt där jag porträtterade gamla på servicehem runt kommunen. Hade också gjort detta tidigare i Stockholm och Skinnskatteberg. Denna gång gjorde jag bl.a kolteckningar och videoporträtt. Det resulterade i en utställning där jag tejpade upp kolteckningarna på kommunhusets stora fönster så att förbipasserande kunde se. Även en TV sattes i ett fönster så att man kunde se videon utifrån. 
Detta är en av bilderna som täckte fönstret i foajén. 21.56 [skriv kommentar]
måndag 19-feb-2007
Apropå dans 2
Om jag hade blivit erbjuden att bli performancedansare i min ungdom - då hade jag tagit det erbjudandet. Att kunna uttrycka känslor med min kropp är dock på min önskelista till nästa liv. När jag bodde i Stockholm gick jag en pantominkurs, vilket är en konstform som är rätt ute - tror jag. Där fick man också uttrycka känslor med sin kropp. Dock rätt svårt, men kul. Kommer ihåg att vi den första dagen, var och en inför varandra, fick som uppgift att utrycka kärlek och hat - enbart med kroppen. Ansiktet skulle inte användas. Att vara performancedansare i en fri dansgrupp hade varit nåt. Syskonen till min dotter har en pappa som heter Oscar Naters, bor i Peru och är utbildad konstnär. Men främst sysslar han med koreografi för performancedans och turnerar just nu i Indien med sin föreställning. Se info här. Han har tidigare med sin dansgrupp "Integro" deltagit på Moderna Muséet i Stockholm. Se info. Oscar lär komma till Lund i mars och hälsa på sina barn, Valeria och Sebastian, vilket alltså är Amandas syskon. 05.46 [skriv kommentar]
söndag 18-feb-2007
Apropå Dans
 Jag dansar för lite.
Vill annars dansa, men det blir liksom inte av. Har haft perioder i mitt liv då jag sprattlat mina lurviga. När jag bodde i Helsingborg på 80-talet åkte jag över varje helg till Helsingör till mitt stamställe där, Holger Danske. Det var en källarpub med levande musik varje kväll, jazz, rock, blues m.m. På det lilla dansgolv som fanns där kunde jag freaka ut och verkligen njuta mig genomsvettig. I Skinnskatteberg lärde jag mig folkdans, tror det var 1987. Det året hade en del av Sveriges unga professionella folkmusiker samlat ihop sig för att vistas ett år på folkhögskolan där. Alé Möller var deras ledare, och där var medlemmar från Filarfolket, Groupa, m.m. Under det året bildades också Hedningarna. Rätt kul med all musik då. Man kunde höra dem öva i lokalerna intill målarateljén. Det blev förstås en del dans med levande orkester, både på fester och folkdanskvällar. När jag flyttade till Torrlösa hade jag en kort period i början på nittiotalet då jag åkte över till Köpenhamn för att kunna freaka ut till häftiga bluesband på Rådhuskroen. Men sedan valde jag bort utelivet för att vara med min dotter. Snart är det nog dax att ta igen en del av det uteblivna dansandet. Sist jag dansade var nog i min egen trädgård, på en av de Happenings jag arrangerar varje sommar. Nu känner jag för att dansa en temperamentsfull dansform så man kan bli riktigt svettig. Oh, yes! 20.27 [skriv kommentar]
torsdag 15-feb-2007
Änglish
Började en ny omgång kurs på ABF ikväll med mina engelskadamer. En har hoppat av och två nya har anslutit. Som vanligt lika trevligt - skönt att få skratta. Förutom engelskundervisning blir det väldigt mycket prat om annat. Man känner att samtliga inte bara är där för att lära sig konversera på engelska. Det är så mycket annat - så mycket mer - terapeutiskt - om man så vill. 20.53 [skriv kommentar]
onsdag 14-feb-2007
Terapeutiskt - in och ut
Så här långt har min blogg handlat mest om mig, och jag är ett ganska uppenbart fall för en psykoanalytiker. Men jag vill tillåta mig att vara det jag är, ty jag vet vad som händer med mig när jag försöker vara något annat - än den jag är. Inget kan få mig mer i själsnöd som att sträva efter att bli godkänd inför andra, samhället, eller ett eget konstruerat ideal om hur man bör vara inför sig själv. Som en bög som försöker vara hetero, som en självisk som försöker vara solidarisk, som en hund som försöker vara katt. Min egen blogg är ett sammelsurium av självterapi, dagbok, memoaranteckningar, åsikter, predikan, känsloförmedling, skämt, töntigheter osv - men det finns ingen upprördhet över sakernas tillstånd där ute i samhället, i världen. Förmodligen finns inte upprördheten i framtiden heller, ty jag är inte sådan. Jag kan känna sorg, men jag kan inte längre bli provocerad av den underutvecklande felprogrammeringen av människor och alla de miljoner destruktiva symtom som uppstår av det vi är. Vi måste förstås agera mot symtomen - för att rädda världen, naturen. Men så länge vi inte gör något underifrån, inifrån, lär vi agera mot symtomen som slavar under Djävulens manifest. Vår predikan om Peace, Love, Understanding blir till ett reagerande och agerande som får uttalet att låta som: PISS! SLAV UNDER STÄDNING... likt en Freudiansk felsägning - som i sig talar om ett symtom på hur vi "renar" vår värld idag. Vi försöker städa världen från krig, förtryck, orättvisor, naturförstörelse mm, men vi tycks ha fastnat i ett evigt bortstädande av symptomen. Sällan eller aldrig har jag sett ett demonstrationsplakat där det står: RÄDDA MÄNNISKAN!!! Orden har dock predikats - så som jag gör nu, men då har det handlat om religiös frälsning eller lagar om abort etc. Och inom filosofin och psykiatrin har dessa ord också blivit tänkta, men en övergripande politisk aktion har jag ännu aldrig upplevt - en aktion som har människan som mål. Att rädda världen, livet, naturen, samhällsordningen - men inte människan - är att följa Djävulens manifest. Det är som om vi försöker rena ett stort hav, men inte de förorenade floderna som rinner ut i detta hav - som om floderna inte hörde ihop med havet. Vi är många som följer detta manifest, även om vi varken är onda eller goda. Att bryta mot det förutsätter att något händer med oss, att vi blir "räddade", men vår inre omspårning kräver en hel del trygghet och bekräftelse. En förmanande inre eller yttre domstol som utan reflektion spärrar in eller tystar oss för det vi är - är inte vad vi behöver - inte om vi ska förena oss som människor. Likt planterade träd som kräver att bli stagade med en påle under en viss tid för att kunna växa rakt behöver vi få växa. Utan stagning växer många av oss snett. Vi kan dock klara oss ändå som felväxta, var och en på sitt sätt, men de mest felväxta får använda all sin tid och energi åt att hålla sig själva upprätta - och då orkar man inte bry oss om något annat än det. Apropå alla hjärtans dag - låt oss tänka väl om varandra - åtminstone vi som kan. Och till dig kära läsare - tack för att du finns. 21.48 kommentarer [skriv kommentar]
tisdag 13-feb-2007
Tomtaffär
Idag blev jag lycklig ägare av en ny tomt. Min kära, nu föredetta grannar, har gjort upp med försäkringsbolaget som nu köpt ut dem. Blir alltså inget nybygge. Och mina grannar ville göra en snabb affär med mig för att skynda på processen med alla papper. Då har jag alltså fått en större trädgård. Parhuset har blivit ett singelhus. Försäkringsbolaget kommer dock först att se till att hålet efter grannarnas husdel fylls igen, samt att de isolerar min gavelvägg och spikar upp ny panel. Men vad göra med denna nya tomt? Hmmm... Måste planera om min trädgård. Har mycket att göra i vår. Den saken är klar. Just nu ser området kring huset mer ut som om Luftwaffe hade bombat det. Hade jag pengar och kunskap skulle jag vilja skapa en riktigt mysig trädgård. Fick också veta att kommunen var intresserad av att köpa tomten för att bygga lägenheter. HUGA!!! Hade mina grannar velat få in mer kosing hade de kunnat sälja till kommunen. Jag tackar dem för deras omtanke. De ska nu få en tidning gratis varje dag. 17.51 [skriv kommentar]
måndag 12-feb-2007
De andras liv
Var på måndagsbio ikväll. Såg den tyska filmen "De andras liv" som utspelar sig i Östtyskland under 80-talet. Handlar om ett framgångsrikt teaterpar som blir övervakade av en nitisk och partitrogen Stasiagent, vilken blir så påverkad av fallet att han genomgår en inre förvandlng. En mycket, mycket bra film. Rekommenderas. 22.27 kommentarer [skriv kommentar]
Muhammad Yunus
Vaknade sent idag. Slog på teven på eftermiddagen och zappade fram svt 24. Hamnade i ett fredsprisseminarium med Muhammad Yunus, mannen som för 30 år sedan i Bangladesh introducerade microlån för att hjälpa fattiga till ett värdigare liv. Det är främst kvinnor som fått ta dessa lån eftersom de är bättre på att ta ansvar för pengarna. Yusun och den bank han grundade, Grameen Bank, fick fredspriset förra året. Inslag från Rapport dec 2006 Hans idéer sprids nu ut över världen, och det är inte bara fattigdomen han vill utrota, även miljön är viktig för honom. Han har stora kunskaper även där om ny alternativ teknologi som gynnar miljön. T.ex vet han att det är fullt möjligt att framställa förpackningsmaterial som man kan äta. Han vill dessutom att man inför en pedagogik som grundar människor i social företagaranda. Idag sitter både företag och den enskilda människan fast i det självcentrerade vinstintresset, vilket också märks när man går på en starta egetkurs eller läser företagsekonomi. Yusun vill förändra vår mentalitet underifrån - och vi behöver det - verkligen. Men just nu upplever jag den kloka, upplysta delen av mänskligheten som en subkultur som vanligt folk inte har någon kontakt med. Inte många i Sverige vet vem Muhammad Yusun är t.ex. Men utvecklingen har sin gång. 18.11 [skriv kommentar]
Amanda
Min dotter har bestämt sig för att bli veterinär. Alldeles utmärkt. Hon kommer att få utbilda sig länge efter gymnasiet, men hon är begåvad och klok och kommer att klara det fint. Känns bra att hon är målinriktad. Känns bra att hon inte är som mig. Sedan hon föddes har jag skrivit ett brev till henne varje år vid hennes födelsedag, brev till framtiden som hon kan läsa den dag det blir dags att läsa. Jag vet inte hur länge jag lever. Kan dö imorgon, allt kan hända, inte så realistiskt dock. Räknar med att få se Haileys komet en gång till. Då är jag 91. Men jag är sådan. Vill lämna efter mig - mig. Sedan jag skildes från hennes mamma har hon bott hos mig varje helg. Ville inte vara någon varannan, eller var tredje helgpappa. Trots skillsmässan har det alltid funnits en god känsla av respekt mellan hennes mamma och mig. Vi kom snabbt överens om hur vi skulle ha det. Och jag ville inte vara frånvarande, slutade därför helt med uteliv på helger för att kunna vara med Amanda. Att försaka utelivet var a piece of cake. Men nu har Amanda pojkvän och ett eget liv i Lund. Kommer inte att vara här varje helg i framtiden, och den ritual som jag alltid gör innan hon somnar lär snart avta. Men kanske kommer hon att känna min närvaro, efter min död, genom samma ritual. 06.01 kommentarer [skriv kommentar]
söndag 11-feb-2007
Munk
Jag har en bestämd känsla av att jag har levt som munk i ett tidigare liv. Och då har jag suttit i flera år för mig själv i ett litet hus någonstans, mediterande på någonting, och levt på allmosor från folket. Skulle inte förvåna mig om det var så. Fast i detta liv ska jag snart gå en cirkelledarutvecklingskurs för att få mer kött på benen för framtida kvällskurser. Det är ju tidig morgon nu. Spenderade hela kvällen innan tidningsrundan i Stenestad hos familjen Strand. De bjuder alltid på så god mat. Det är alltså hos min bror Lennart. Vi har inte samma far, därav de skilda efternamnen. Jag är min mammas och pappas enda barn, och sammanlagt har jag sex halvbröder, dock bara en i Skåne. Jo, för att övergå till någonting helt annat. Måste sätta igång med vår tidskrift. Begriper inte varför jag skjuter på det, men jag har en del uppslag om innehållet så det är bara för mig att sätta igång. Skall bl.a skriva om Lee Miller, en frigjord amerikanska som var modell för fotosurrealisten Man Ray i Paris. Hon blev sedan själv både konst- och dokumentärfotograf. Bl.a var hon bland de första som tog bilder i Auschwitz vid befrielsen och i Berlin badade hon i Hitlers badkar. Men det var först långt efter hennes död som hon blev känd för världen. Se lite info om henne här. Jag såg en dokumentär nyligen om henne, och jag blev sugen på att börja fotografera igen. Mitt fotointresse började när jag gjorde lumpen som fotobiträde med en civil fotograf som chef, vilket innebar att jag fick fri tillgång till film, fotopapper och vätskor för privat bruk. Emellanåt framkallade jag också bilder på ryska krigsfartyg och ubåtar som spaningsplan tagit, men min tid gick mest åt till egen kreativ verksamhet. Var alltså inget bra soldatämne. Berodde inte på att jag var en god ung man med höga ideal. Hade helt enkelt ingen lust att bli drillad som en hund och myglade mig fri. Läkaren där var antimilitär och på¨min sida. Fick därför stå vid sidan av och titta på när de andra grabbarna gjorde exercis. Och när de lärde sig att marschera i takt fick jag gå bakom dem i min egen takt. Såg lite lustigt ut, men så var det. Ack ja, har väl alltid varit lite på sidan om - betraktande. 05.46 kommentarer [skriv kommentar]
fredag 09-feb-2007
Irriterande
Det finns postlådor som är irriterande för oss tidningsbud... 
speciellt de människoätande lådorna. Inte kul. 22.34 kommentarer [skriv kommentar]
Glatt
I natt har det snöat, vilket betyder glatt väglag, och det är ju inte alls glatt - för oss bilburna tidningsbud. Under nattens runda har jag sladdat och slirat omkring mellan postlådorna, men jag lyckades inte köra på en enda. Har dock hänt. Ska till Lund i morgon och hämta Amanda, ska också få en soffa av Valeria, hennes syster, så jag måste fixa ett släp. Ett omarrangemang av mitt vardagsrum är på G. 05.22 [skriv kommentar]
torsdag 08-feb-2007
Yngelminnen
Tänker ibland på hur ens uppväxt formar den man är idag. Jag växte upp i ett brukssamhälle i Småland som heter Fågelfors. Miljön var inte direkt kultiverande och som ung pojke fanns det i princip tre intressen att välja emellan, och de var fotboll, fotboll och fotboll. Jag ville förstås vara annorlunda och valde ett fjärde alternativ, vilket var fotboll. Som sagt... Jag valde det som bekräftade mig positivt. Hade som barn också ett behov av att bli bekräftad av min far vilket gjorde det lätt att välja "rätt" intresse. Och fotbollen då blev en slags psykologisk säkerhetsventil för mig. Det fick mig att känna mig normal, trots att jag som barn hade utvecklat olika defekter, psykiska och fysiska, som påverkade mitt sociala umgänge. Även om jag aldrig släppte någon nära inpå mig så hade jag ändå mitt intresse, som var gemensamt med så många andra. För dem som sett filmen "Mitt liv som hund" så har pojken där en social fobi som gör att han inte kan dricka om någon tittar på honom. Han börjar skaka och skvätter ut allt. Sådan var författaren till boken, Reidar Jönsson, och sådan var jag, men jag lärde mig att dölja det tidigt. Satt alltid med en serietidning vid matbordet hemma, och i skolan höll jag käft. Ville inte ha blickar på mig, speciellt inte i matsalen. Om någon tittade på mig så drack jag helt enkelt inte, ibland åt jag inte heller. Jag blev så bra på att dölja det att inte ens mina föräldrar visste om det. Och det är inte ett ovanligt fenomen. Det finns många föräldrar idag som inte har en aning om vad deras barn döljer, och en del döljer betydligt värre saker. Jag var också sängvätare långt upp i tonåren, men det visste förstås mina föräldrar om och mina bröder, dock fick ingen annan veta. Den kultur jag växte upp i var en stängd kultur där egentligen ingen öppnade sig i onödan. De vuxna kunde möjligen lätta på trycket när de var på fyllan, vilket de ofta var, men för barn och ungdomar var det inte lätt eftersom man lärde sig tidigt att bli rädd för att samtala om det man behövde samtala om. En ytterst skambeläggande och stigmatiserande kultur - still going strong. I tonåren började jag läsa psykologi och fick genom böckerna det moraliska stöd jag behövde för att bryta upp från tillvaron i Småland. Fast min far blev djupt besviken när jag hoppade av fotbollen, hans söner skulle spela boll, därmed basta. Jag är förresten yngst. Är dock fortfarande intresserad av fotboll, men inte så blodigt. Nåväl - vad kan jag mer säga. Jo - att jag tror det har sin mening - min bakgrund. Och så använder jag ordet dock jävligt mycket. Kan det ha sitt ursprung i Småland? Dock!!!!! 06.31 [skriv kommentar]
onsdag 07-feb-2007
När jag var ung...
och apropå kulturer. År 1983 beställde jag en enkel biljett till Calcutta i Indien. Hade läst en del innan, bl.a om Gandhi, så jag ville dit. Bodde då i Helsingborg och kände ett stort behov av att få igång mitt liv. Ville bort från Sverige eftersom jag av anpassningen här inte upplevde mig själv eller mitt liv som speciellt levande. I Calcutta bodde jag på ett hostel för kvinnor. Och alla som bodde där var volontärer hos Moder Theresa. Där fanns alla möjliga nationaliteter, främst unga katolska tjejer från Irland. En del av uppgifterna de hade var att ge de mest svaga en värdig död, annars skulle de dö övergivna ute på gatan. Jag blev själv erbjuden att arbeta för Moder Theresa, men jag var för skärrad av eländet. Kände mig mer som en rädd betraktare än som en person som ville ta ansvar för att vårda människor och döende. Jag hade som ursäkt också att jag skulle resa vidare. Dock, en del år efteråt, i Stockholm, tog jag jobb inom äldreomsorgen. Då var jag inte längre rädd för att vårda och så. Men det är en annan historia. Jag blev kulturchockad då, men det var mycket som gjorde intryck på mig i Calcutta, speciellt Moder Theresa och hur hon tog emot volontärerna. De stannade ofta längre än de behövde med risk för sin egen hälsa. Hon sa till dem ungefär så här: - Tro inte att ni är godare än någon annan för att ni hjälper mig, men ni gör det ni har förutsättningar för, och vad ni än gör har ni gjort mer än vad jag kan begära. Hon fick volontärerna motiverade genom att ge dem en värdighet som också var väldigt förlåtande. Ingen ställdes mot ett ideal, ingen fick bli misslyckad. Just den här typen av förlåtande värdighet kunde jag uppleva ett par år senare då jag var i Israel. Var på kibbutz tre månader och liftade runt tre, med porträtteckning som försörjning. Liftade med alla slags människor med alla slags attityder. Araber som hatade judar och tvärtom, men också folk från båda sidor med en mer försonande och fredlig attityd. Jag nämnde sufismen i lördags. Ibland hamnade jag i sufiska byar där jag fick övernatta hos familjer, och just suferna, som jag upplevde det, hade den där genuina och prestigelösa självkänslan, vilket innebar att man inte talade illa om andra, eller spelade ut folk mot varandra. De lät sig inte provoceras eller påverkas negativt, trots de konflikter och uttryck av hat som fanns i övriga samhället runt omkring dem. Förmågan att skapa värdighet kunde inte tas ifrån dem. Det finns kulturer som grundar dess människor till att bli människointresserade bekräftelsekonstnärer. Varför skulle det inte kunna ske överallt? I Sverige tycks vi vara mer intresserade av pengar, prylar, status och vårt utseende än av människor. En god bekräftelsekultur går inte att skapa så länge vi är så känslomässigt underutvecklade som vi är. Sålunda är vi i behov av känslomässig utveckling. 06.50 kommentarer [skriv kommentar]
måndag 05-feb-2007
Tänk hopp
lördag 03-feb-2007
Absolut korrekt
Jag har nog aldrig lyckats vara korrekt inför någon - ännu. Dock har jag, av respekt eller feghet, uppträtt med ett korrekt beteende inför andra, inom en viss grupp - men jag är inte mitt beteende, bara delvis. Har extremt svårt för att följa lagar om korrekthet, speciellt om denna korrekthet är strikt. Den arbetarklassmiljö jag växte upp i hade t.ex sina egna lagar om korrekthet som skulle följas om man ville bli bedömd som positiv. Där fanns förstås Jantelagen där det gällde att följa lagen om märkvärdighet. Och så fanns det en lag om mesighet, och mesig kunde man absolut inte vara om man ville ha sociala statuspoäng. Om man befinner sig i träsklandet av osäkerhet och dålig självkänsla blir det naturligt med dessa lagar, men de blir förtryckande. Lagen om mesighet är fullständigt åt helvete. Den kan skapa ett förakt för svaghet som får folk att bli fascistoida och riktigt korkade. (av detta har jag erfarenhet av att vara) Bejakandets magi existerar inte bland aggressivt värderande mesfobiker, alltså när man är för mesig för att vara mesig. Själv vill jag helst kunna blanda hej vilt och ge mig space att vara det jag må vara. (Dock ej något som skadar andra) Min självkänsla, som förövrigt är pendlande, får ingen gödsel annars. Den vill följa sin egen lag, inte andras. Fan, vad jag tycker om revolt. Fan, vad en svordom kan se mesig ut. Och! Peace, Love and Understanding Kom att tänka på araber och Islam. Man säger att religion ligger bakom krig, men för mig är det kulturer. Och vilken skillnad det är mellan en aggressiv muslimsk kultur som genomsyras av intolerans mot svaghet och en muslimsk kultur som genomsyras av tolerans för svaghet - som sufismen. Suferna är muslimer och ett av de mest fredliga folk som finns. (att tänka på för skånepartister, sverigedemokrater och andra islamofobiker - liksom antifascister och antirasister) Jämför svensk kultur - och svensk kultur - apropå mesighet. Hur bearbetar man en kultur som är kass på svaghet? 20.12 [skriv kommentar]
Månskenstur
Varvar just nu ner efter att ha kört den långa rundan i natt ute på landsbygden. Fullmånen lyste hela vägen, och otaliga djur dök upp överallt. Kaninerna har definitivt ett intensivt sexliv, så många som de är, och hararna, överallt harar. På en del mörka grusvägar upp till skumma bondgårdar står många av dessa djur längs båda sidor av vägen och bildar allé, vinkande frenetiskt. Bland dem kan man också se rådjur höja mysfaktorn genom att hålla upp cigarettändare och vaja så där låååååååååååångsamt med lågan som bara rådjur kan. Jättemysigt är det. Nu protesterar min katt Teddy, som sitter bredvid på skrivbordet. Han påstår att det är ett löjligt påhitt. VAD???????? 06.34 [skriv kommentar]
fredag 02-feb-2007
Seg deg dag
Jösses, så seg dagen har varit. Lär komma i säng tidigt ikväll. Brukar annars inte sova innan min tidningsrunda. Apropå seg deg till något annat segt. Min brandhärjade granne var på besök och talade om att de kanske inte ska bygga upp den nedrivna delen av huset. Eftersom de behöver gräva ganska djupt för en ny grund finns en stor risk för att min del av huset rasar ihop. Försäkringsbolaget vill hellre köpa ut min granne, eftersom det blir för dyrt att bygga nytt, plus de skador som kan uppstå på min del. Men å andra sidan begär grannen rätt mycket pengar... å det ena med det andra... hit och dit... Går inte försäkringsbolaget med på deras krav så blir det bygge i alla fall. Annars blir förmodligen deras tomt överlåten till mig. Ja, vi får se vad om händer. På onsdag ska det tydligen fattas beslut. Gäsp... 17.52 [skriv kommentar]
torsdag 01-feb-2007
Statiskt
I morse var jag inne på Arbetsförmedlingen på infomöte för arbetslösa (trött som fan var jag). Nya regler ska träda i kraft i mars. Satt och tänkte på hur statisk politiken är som skapar dessa regler för människor. Det har länge legat i den politiska naturen, att inte anpassa sig efter naturen med stort N. De olika ideologierna byggs på grunder som är väldigt orörliga, vilket människan och naturen får lida för. Det är som med japanska hus - vid en jordbävning. De nya husen som är byggda på en rörlig och flexibel grund - står kvar, medan de gamla husen som står på en fast och statisk grund - rasar samman. Ett samhällsbygge utan en rörlig grund är ett misstag som människan alltid fått lida för. Och när människonaturer inte harmonierar med det Jag, den identitet, som formas av anpassningen kommer många att rasa samman. Tyvärr. Och cynisk politik kommer inte att ta ansvar för den obalans den skapar, det skjuts över på de "svaga" individerna. Jag får hoppas att det finns en mening med detta - trots allt. 14.14 [skriv kommentar]
onsdag 31-jan-2007
Ursäkta trögheten
Har inte riktigt fattat processen med kommentarerna till bloggandet - förrän nu, (tror jag). Man ska förmodligen svara kommentaren med en kommentar på den egna bloggen. Det har jag gjort idag. Innan skickade jag svaren till de andras bloggsidor. Valeria, om du läser detta, och om du missat det svar jag skickade till din blogg, så kommer ett svar här till din senaste kommentar längre ner. Du ville ju lägga ner din blogg för att skapa en hemsida. Jag vet inte riktigt när jag kommer till Lund, men nästa gång jag kör Amanda kan jag titta in om du behöver hjälp med att fixa hemsida. Måste åka till Malmö och fotografera nya bilder till Maria Ocampos hemsida. Hon tycker att hon ser lite full ut på den inledande sidan, så jag får modifiera henne lite där, och se till att hon inte blundar när jag plåtar henne. Sedan får jag lägga in mer målningar. Galleri Ocampo. 21.27 [skriv kommentar]
Att blifva något
Är inne i en sån där period igen då jag funderar på vad jag göra när det gäller arbete. Vad ska jag bli? Vad ska jag vara? Egentligen har jag väl aldrig velat vara något bestämt, yrkesmässigt. Tidigare i mitt liv har jag aldrig tyckt om att planera livet mer än ett år i taget. Jag har aldrig haft något karriärmål och alltid velat göra olika saker från år till år. Men nu när jag blivit äldre känner jag att ett stillhetsbehov kyper in i mitt system mer och mer. Det känns bra att leva på en fast plats och ha ett fast jobb som tidningsbud, även om det bara är 15 timmar i veckan. Började köra tidningar 2003. Innan detta jobb var jag frivilligt arbetslös i 12 år. Jag ville då hålla på med egna projekt med a-kasselön och vägrade ta ett normalt lönearbete. Även om jag är en ganska snäll person så blir man lite kontroversiell förstås, speciellt när jag var så öppen med min arbetsvägran. När jag t.ex var projektledare på Folkets Hus i Svalöv för arbetslösa med konstintresse, försökte man tysta mig eftersom det inte passade sig att säga att man inte ville lönearbeta, speciellt när man befinner sig mitt i arbetarrörelsens högsäte. Till slut blev jag också inkallad till arbetsförmedlingens chef för ett allvarligt samtal. Jag visste dock att det inte skulle hålla i längden att ha den inställningen och livsstilen även om det just då var meningsfullt för mig. Man "satte åt" mig med tuffare regler och jag blev tvungen att göra saker som ledde till ett "riktigt" arbete. Sedan ledde det ena till det andra och jag blev sedemera alltså tidningsbud. Nu funderar jag på små kompletterande jobb. Bl.a mer kvällskurser som crkelledare. Har tidigare haft cirklar för arbetslösa i åtgärd. Då har jag kört bild, skapande svenska och skapande dramatik. De två sista kan jag tänka mig att göra igen, fast som betald cirkelledare. Funderar också på att skriva ett brev till kulturchefen och fråga om han är intresserad av att anställa en person några timmar i veckan som sätter igång olika konstprojekt i form av utställningar bl.a. Har ju gjort detta tidigare. Så varför inte. Fast ekonomin brukar vara begränsad inom Kultur Svalöv, kan därför icke räkna med napp. 06.22 kommentarer [skriv kommentar]
måndag 29-jan-2007
Apropå filmen
Jo, filmen var inte så illa pinkad. Dock, när jag körde ut från parkeringen utanför bion hamnade jag bakom en bil med en registreringsskylt som hade bokstäverna PEE. Det fick mig att le. 22.48 [skriv kommentar]
movietajm
Yes, nu är dax för en ny måndagsfilm, denna gång visas "Walk the line" om Johnny Cash och hans liv. Tror den är rätt bra. Hans sista video innan han dog där hans fru också är med är nog den bästa musikvideo jag sett. Hon dog ju innan Johnny. En senare video, som gjorts efter hans död, är också väl värd att se. De visar sju måndagsfilmer på Palladium i Svalöv, och det kostar 170 kr för alla, vilket är överkomligt, absolut. så, nu är det snart dax att kila. Skall jag köpa nåt tilltugg på Gunnarssons innan? 18.48 [skriv kommentar]
Apropå musik
Såg att bl. a Steve Reich fick Polarpriset i år. Antar att han inte direkt spelas i var mans cd-spelare, men han har gått en del i min cd-spelare i bilen, speciellt på natten under min runda. Han är en minimalist i stil med Phillip Glass, vilket kanske inte säger så mycket för dem som aldrig lyssnat på den här typen av musik. Den monotona formen kan vara svår att ta till sig, men när man väl vant sig blir det en spännande, suggestiv och magisk upplevelse. Reich har gjort hel del olika verk, men de som jag spelat senast i min bil-cd är bl.a "Piano phase" ett stycke som är över 20 min långt, och framkallar bilder och stämningar som gör mig mycket tillfredställd. Lyssna:. Han har gjort en cd som heter "Different Trains" som också gått i min bil på natten. Den gillar jag. Just nu och i natt har jag lyssnat på en hemmabränd cd med latinsk musik, bl.a olika fusioner mellan flamenco, bossa och jazz. På den cd:n finns också den svenska gruppen Midaircondo, tre tjejer som spelar spännande electronmusik, vidare finns det Patti Smith, Nick Cave, PJ Harvey och Joni Mitchell bl.a Denna musik gör mig gott - just nu. 05.08 kommentarer [skriv kommentar]
arkiv
|
Jag heter Bengt Backlund. 
