| E-post: |
lördag 25-nov-2006
Marknadsföringsblockering.
Har många gånger under årens lopp tänkt att jag ska satsa mer på den konstnärliga verksamheten, att skapa verk och få en del av min inkomst genom konsten. Men eftersom jag är som jag är, d.v.s en aning socialt fobisk och skygg, så är den nödvändiga marknadsföringen inte direkt något jag vill befatta mig med. Ja, även denna bloggsida är inte precis marknadsförd med nån större reklammetod. Är alltså lite rädd för kontaktskapandet, men har ändå behov av att visa mig. Genom åren har jag då och då haft utåtriktade projekt där jag fått kontakter och även vänner, men jag har lätt för att dra mig tillbaka och vara för mig själv. Men den ensamheten är i regel inte så tung. Ofta njuter jag av att kunna vara för mig själv i min egen frizon. Har liksom behov av space. Fast, jag borde visa mig mer, interagera med människor, skapa verk till utställningar, påverka, beröra. Men marknadsföring av mig själv är poighrOUIHVVISghhgHAHAHAHAHAHAHAdfgk,flllllcffgaaaaaan för att tala klarspråk. . 23.05 [skriv kommentar]
tisdag 21-nov-2006
Hoppfull
söndag 19-nov-2006
Medborgarlön?
Läser du hela detta inlägg får du en medalj - i tålamod. Och - sedan får du en medalj till - i nyfikenhet. En av de finaste medaljerna har jag hört. . Oj, det blev ett stor hopp dagar mellan förra bloggen och denna. Det beror till viss del på min oförmåga att hålla fler bollar i luften. Har varit koncentrerad på att skriva gruppuppgift till socialpsykologin. Dock, nu kan jag ta lite paus från studierna, och bl.a blogga lite. Måste också skriva ett nytt nummer av El Gato, Friskaparnas medlemstidskrift. Men den kan ibland vara seg att komma igång med. Vill helst också hinna med ett julnummer. Okej, nu till dagens egentliga ämne, det som jag vill ha sagt angående medborgarlön. För en del år sedan höll jag på och propagerade för medborgarlön, skrev bl.a mycket mail till våra riksdagpolitiker för att undersöka hur de förhöll sig till denna tanke. Här är en länk till några gamla sidor jag gjorde för ett antal år sedan med mailen och svaren. Medborgarlön När man tror på en sådan idé är det förstås lätt att man blir betraktad av många som en naiv tokstolle som borde förstå att detta inte är genomförbart. Media kan också hjälpa till att skrämma folk från denna idé. För sex år sedan kunde man läsa i tidningarna om en kostnadsutträkning för medborgarlön som övertygade människor om dess ogenomförbarhet. Det skulle bli dyrt för skattebetalarna. Men det var bara det att det medborgarlönsförslag som man gjorde utträkningen på var baserat på att samtliga invånare skulle ha en medborgarlön, även de som hade arbete. Och det håller även jag med om blir för dyrt att genomföra. Det finns dock andra former av medborgarlön som man bör studera. En del talar också om medborgarkonto, men tanken är att vi måste ha ett alternativ mot den gamla idén om att alla i arbetsför ålder måste pressas in i lönearbete för att samhället ska må bra, ekonomiskt sett i alla fall. För ett par dagar sedan såg jag de sista fem minuterna av ett teveprogram som heter Rosenberg, där Göran Rosenberg hade debatt om just vår syn på arbete. Där satt en samling människor runt ett bord och tvistade om det är hälsosamt i längden för ett samhälle att fortsätta bygga välfärden på att alla måste lönearbeta. Det fanns ett par herrar i panelen som var övertygade om tanken på medborgarlön. Vet ej deras namn, men en av dem var präst och den andre var professor. Ingen av dem ansedda som tokstollar (hoppas jag). Dessa äldre herrar visar att frågan om medborgarlön inte har dött, även om vi idag har en ny regering som går åt motsatt riktning. Jag vet också att Göran Rosenberg själv har skrivit en bok där han poängterar om nödvändigheten att skapa alternativa levnadssätt för en fungerande välfärd i framtiden. En välfärd som inte måste baseras på att alla medborgare lönearbetar, eftersom det är orealistiskt att få alla in i arbete. Det kommer aldrig att kunna skapas så många arbeten att alla kan arbeta. Vi kommer möjligen att se kortare perioder med högkonjuktur, men inte ens då finns arbeten till alla. Moderaterna har alltid ansett att värden som trygghet, solidaritet, ansvar, ska byggas på lönearbete, ja även inom arbetarrörelsen har denna inställning funnits länge. Men när synen på trygghet blir endimensionellt statisk och fyrkantig, ja, då blir den tryggheten inte trygghetsutvecklande. Den blir i stället ett korthusbygge. Tryggheten finns bara så länge det inte blåser. Ett samhälle som trycker på människors rädsla för att bli utanför systemet, att förlora sitt arbete, sin identitet, sin ekonomi, kommer också lätt försvaga människor som självständiga individer, både i tanke och handlingar. Och då kan vi manipuleras och styras till någonting vi inte vill vara. Men dagens regerande politiker kommer inte att ta ansvar för de försvagande effekter som deras värderingar och beslut innebär. Moderaterna och alliansen vill hellre lasta över ansvaret för själslig och existensiell nöd helt och hållet på individerna själva. "Är man svag får man skylla sig själv". Detta är naturligtvis en generalisering från min sida, men detta är bild som finns när man tvingar människor att leva efter statiska och endimensionella principer som helt saknar andningshål. Utan ventiler i systemen blir förkvävningssymptomen mycket kostsamma, inte bara själsligt, men också ekonomiskt. Den ekonomiska kostnaden blir till slut en onödig ironi för ett samhälle som vill pressa bort s.k. onödiga kostnader i form av bidrag och arbetslöshet. Vi vet också att människor av ren självbevarelsedrift kommer att bryta mot principer och kontrollerande regler för att kunna må bättre. Får man inte trygghet genom systemet, skapar man den själv genom den svarta marknaden. . 01.32 [skriv kommentar]
onsdag 08-nov-2006
Abrakadabra
Var är mitt trollspö? Lite magi skulle vara på sin plats nu, magin att kunna förvandla sig till en orädd, klartänkt, koncentrerad och engagerad människa, som tar sig an saker utan att tveka. Lite ökad självkänsla kan få vilken vissen slapphjärna som helst att blomma ut i prakt. Denna stund tänker jag fel. Har tillfälligt glömt hur man är positiv. Fast jag tänker rätt ändå. Jag förnekar ju inte mitt tillstånd. Personlighetsutvecklande processer får ingen fart av en falsk självbild. Nyligen fick jag besök av två unga dörrknackande män som kom med ett budskap till hela världen. "Slutet för falsk religion är nära!". De var Jehovas vittnen och predikade faktiskt ingenting, sa i stort sett bara hej och lämnade ett litet flygblad om hur falsk religion ska få ett slut. "Om fler människor lever efter sann religion, som den Jehovas vittnen står för, skulle världen inte längre plågas. Slutet för falsk religion är nära!" Tja... Vad ska man säga om detta? Ja, man kan säga som Gandhi: "Be the change that you want to see in the world". Denna mening kan dock misstolkas, som allt annat. Skulle vilja vara lite godare, men mina rädslor, sociala fobier, gör mitt eget "goda" ansvarstagande begränsat. Lite mesig ursäkt förstås, men eftersom jag just nu inte har råd med den kognitiva beteendeterapi som kan bearbeta mina rädslor mer effektivt, och med beständigt resultat, är jag beroende av att bli upprörd och provocerad för att kunna göra mig hörd. Ibland blir upprördheten starkare än rädslan. Ibland blir även nöden så stor att man blir tvungen att träda fram. Men varför vänta på verkligheten så länge? Varför måste problem bli akuta innan jag vaknar till? Vi? Du? Abrakadrabra... . 18.53 [skriv kommentar]
söndag 05-nov-2006
Tankar till de döda
Var till Kågeröds minneslund tidigare ikväll och tände två ljus, dekorerade med änglar. Det var för min mamma och min pappa. Överallt på kyrkogården lyste det ljus vid gravarna, påminnande om de dödas existens. I fredags kväll dog fyra ungdomar i en trafikolycka här i Svalöv. Liv kan släckas så plötsligt och döden blir så traumatisk och overklig, både för anhöriga och andra. Det är naturligt förstås, men om de döda kunde meddela sig till oss skulle vi förmodligen bli lugnade och hjälpta av det de har att säga. I vår kultur finns ett ganska tungt förhållande till döden, vi blir lätt rädda för den, skjuter den ifrån oss, och många av oss utvecklar en dödsångest som hindrar oss från att leva våra liv fullt ut. Tidigare i mitt liv, i tjugoårsåldern, var jag nyfiken på döden, läste mycket om den och funderade mycket på vad som händer med oss när vi dör. Dock har jag aldrig haft någon dödslängtan. Jag vill verkligen leva. Men då, i tjugoårsåldern, började döden också bli mer påtaglig. Min far dog, och en kompis sedan barndomen. Deras död visade hur bräckligt livet är. Allt kan hända. Tyvärr har jag själv ännu inte lärt mig att acceptera att döden även kan ända mitt eget liv för tidigt. Det finns en oro, en dödsångest i mig som poppar upp då och då, vilket stör mig. Den fanns inte när jag var yngre, men ju äldre jag blivit desto mer har jag känt av den. En hypokondrisk egenhet alltså, förmodar jag. Gammal skit! Lite kognitiv terapi skulle förstås hjälpa mot känslor och tankar som man inte har kontroll över. Men det kostar pengar och så vänjer man sig lätt, av bekvämlighet, med sina egenheter. De får liksom vara där fast de stör. Gammal skit! Hade jag haft förmågan, skulle jag lyssna noga nu på vad de döda hade velat säga mig. ... 22.21 [skriv kommentar]
onsdag 01-nov-2006
Mystisk inbjudan
Var i Malmö för ett par dagar sedan och köpte ett piano till min dotter Amanda, samt ett par tennisracketar!!!, på Sopstationen, ett ställe med återbruksprylar. När vi sedan kom hem till Torrlösa så satt det ett kuvert i ytterdörren som innehöll en inbjudan till dop i Ö.Karaby kyrka. De som bjöd mig heter Dan och Caroline från Marieholm. Trevligt att bli inbjuden, men det är bara det att jag har inte den blekaste aning om vilka de är. (Eller?) Dan och Caroline???!!! Varför vill de bjuda mig om de inte känner mig? Nåja, de lämnade ett telefonnr så jag ska svara på inbjudan så småningom. Kan inte komma i alla fall, eftersom jag jobbar lång natt den lördagen, och dopet är på förmiddagen. Idag kom första snön. Känns inget kul när man är tidningsbud. . 19.00 kommentarer [skriv kommentar]
arkiv
|
Jag heter Bengt Backlund. 
